När någon dör i hög
ålder innebär det oftast att vederbörande i de allra flesta fall har någon
erfarenhet av döden i någon form och om hur den kan se ut. Död i hög ålder är
också oftast en död som går i ett långsamt förlopp och det är också svårt för
alla inblandande att avgöra var brytpunkten är. Den äldre personen har också
ofta olika sjukdomar, besvär och krämpor vilket då medför att bedömningen om
var den sista fasen i livet är kan vara svår att se. Vårdpersonal har svårt med
detta avgörande och då kan det förstås hur svårt det kan vara att acceptera
avgörandet för närstående. Begreppet vård i livets slutskede omfattar även
själva döendet. Denna vård syftar till dels att aktivt göra något exempelvis
lindra symtom som illamående men dels att inte göra något vilket exempelvis kan
vara att avstå från insatser vilket kan vara oerhört svårt för närstående att
ta till sig.

Det finns också
dokumenterat att självbestämmande inte alltid är det högsta värdet i döendet
utan viktigare kan vara att ingå i ett sammanhang och att vara innesluten i en
hjälpande relation. Att bli sedd, bekräftad och att få omtanke från de som man
har närmast är mycket viktigt och att inte relationer skjuts i bakgrunden av
vårdpersonal.

Fokus för vård i
livets slutskede torde vara att skydda och bevara det som för den döende är en
upplevelse av ett så gott liv som möjligt intill slutet. Därefter upplevelsen
av en god död.

Äldres döende behöver
inte alltid vara traumatiskt och ångestfyllt, den äldre kan ha uppfattningen av
att hon levt tillräckligt länge och kan till och med se fram mot döden utan
ångest eller depression vilket jag identifierat hos många som jag vårdat. Den amerikanske psykiatrikern och tanatologen
Avery D. Weisman beskriver tidpunkt för upplevelsen av att vara döende. Den kan
vara för tidig, rätt tidpunkt och försent. Detta har inget med åldern att göra
utan beskriver snarare hur den döende gör sitt eget bokslut och har accepterat
och försonats med situationen. Han beskriver vidare att människan i livets
slutskede trots närheten till döden kan uppleva mening, sammanhang och god
livskvalitet, innebärande att den sista delen av livet trots alla svårigheter
kan vara meningsfull och utvecklande.

Vi kan också ur ett
utvecklingsperspektiv se döden som det sista steget och den slutliga livskrisen
i en normal utveckling. Och här får då individens levda liv och tidigare
livskriser betydelse för hur döden kommer att upplevas. Det är därför mycket
viktigt att ha kunskaper om faktorer som styr upplevelsen den sista tiden i livet
så att jag som specialistsjuksköterska mot äldre kan stödja en upplevelse av
gott liv ända fram till slutet.

Läser i ”dagens medicin
debatt 130314” om att den palliativa vården är den moderna ättestupan och jag blir
lite provocerad. Där säger de att istället för att möta den äldre och ofta
sjuka sköra individen så förkortas kostnader och vårdköer vilket ger
bristfällig kontinuitet och ökar då kostnaderna för samhället. Många äldre dör
i förtid och detta skulle då i och för sig te sig ekonomiskt lönsamt åtminstone
på kort sikt. Det är inte den typen av vård vi vill se i ett högteknologiskt
Sverige. Vad är moralen bakom detta? Att lindra lidande och ge tröst är mitt
motto och att ge god livskvalitet så att man orkar dö är för mig ett självklart
förhållningsätt. Jag vill påstå att vi i äldrevården både kan se till att
bibehållen värdighet upplevs i väntan på döden av de äldre och att vi dessutom
har förmågan att sålla vad som kan botas. Men jag undrar också stilla var går
gränsen för att tycka det är okey att döden går fort, inte vid 40 men vid 73?
Eller kanske 81? Här finns ett hål att fylla för en specialistsjuksköterska mot
äldre.

Snart är det vår igen!