Vad kostar förlorad värdighet?

Då den äldre generationen ökar i antal
måste vården svara an på kravet med fler sjuksköterskor som har kunskap om den
äldre individen relaterat sitt sammanhang. De äldre har ofta många olika
sjukdomar. Många äldre har dessutom problem med att hålla urinen vilket kan
bero på att kroppen blivit försvagad på ett eller annat sätt, hormoner som ger
sköra slemhinnor men ibland kan urininkontinensen vara ett kamouflerat symtom
på annan sjukdom.

Äldre individer på särskilt boende är
ofta en grupp individer som har ett komplext behov, de är multisjuka och har av
olika anledningar stora behov av andra i sin vardag. Det finns belagt att just
de har svårt med upprätthållande av socialt umgänge ofta beroende på att de är
rädda för att lukt eller läckage ska uppstå från inkontinensskydd de bär vilket
kan leda till att den äldre individen isolerar sig. Urininkontinensskydd som används
skrivs ofta ut slentrianmässigt och de är heller inte alltid individuellt
utprovade vilket får till följd att individen inte får sitt problem utrett och
hörsammat vilket ger onödigt lidande för individen och det kostar också mycket
pengar för samhället.

Upplevelsen av att förlorat något göra att
upplevelsen av att den egna dignitet och människovärde försvinner tillsammans
med förmågan att hålla sin urin vilket får till följd att den enskilda
individen ger ett sken av att ha givit upp. Det är ingen idé att delta i olika
sammanhang längre och heller inte ens deltagande i själva livet inger någon
mening. Det kan tyckas vara drastiskt och i detta sammanhang uppseendeväckande
men inte desto mindre är det så som vissa av de äldre individerna säger sig
uppleva det. Det kan ha grund i att individen är ensam eller upplever sig vara
ensam i sin situation och att vederbörande heller inte hittar någon att grunna
med. Även om den äldre säger sig inte uppleva behovet av det eller absolut inte
vill det så kan det undras ”om och när och så fall varför” detta grundläggande
behov lämnar individen? Här har de ledande och beslutande i omvårdnaden ett
mycket stort ansvar som vilar på individnivå och samhällsnivå. Att ta del av
den äldres tankar och kanske finnas till förfogande för grunnande i till
exempel samtalsgrupper skulle kanske vara ett alternativ och samhället måste då
också ta sitt ansvar och se till att det finns personal för att också ta hand
om den existentiella omvårdanden.

Konsekvensen av att en individ inte
interagerar med andra i sin närhet blir att vederbörande inte upplever sig ha
något att säga till om i sak ej heller att den egna tanken spelar så stor roll
i varje fall inte för andra i omgivningen. Den egna och privata reflektionen
uteblir eller visas åtminstone inte. Det kan antas att det sker för att inte
individen ska bli ytterligare sårad.
Följden blir att utanförskap upplevs av den äldre och att livet socialt
sett upplevs som slut. Den äldre individen ses som deprimerad av sjukvården
bland annat och blir därmed behandlad med läkemedel mot depression eller
läkemedel som är rogivande vilka alla kan ge ökad risk för både fall och
malnutrition.

Grundläggande
kan tyckas vara att den äldre individen har inkontinensskydd som är avpassat
till sin egen inkontinens och anpassat individuellt vilket inte verkar ske i så
stor utsträckning i dag. Här kan stora pengar sparas både på kostnader för
skydd som skrivs ut slentrianmässigt och läkarbesök/mediciner då den äldre
individen upplever nedstämdhet och upplevs behövas lugnas. Och tänk om den
upplevda livskvaliteten och värdigheten som då med högsta sannolikhet skulle
öka för individen också kunde räknas om i kronor och i ören?

Anette
Hultberg, leg specialistsjuksköterska